Just me - Johan Bjuvgård

När jag går på bussen så låter jag ögon svepa runt på alla platser för att se om det är någom man känner igen. Inte för att jag vill ha sällskap utan för att det är vad man förväntas göra, man kan ju inte gå förbi någon man känner utan att säga hej. Men fler gångar så har det hänt att jag har satt mig längst bak i bussen utan upptäcka någon jag känner för att sedan en halvtimme senare kliva av o då stöta ihop med någon som jag känner som tydligen hade åkt samma buss som jag.  -hur kunde jag missa....förlåt...jag ville ju inte vara otrevlig...Som den väluppfostrade person jag är så ber jag om ursäkt. Men varför blir det så här, jag vet helt säkert att jag svepte med ögonen men det verkar som att hjärnan inte registrerade nått !?

Det måste vara det här som också drabbar tiotusental tonårsföräldrar som låter sina barn springa vind för våg i vår stad -självklart skulle jag veta om min pojke/flicka gjorde nått fel, jajamensan !! mmm och nu har han det....Nej inte mitt barn skulle aldrig, näe säg det till poliskonstapeln här.

Undras om det är något fel på oss eller om det helt enkelt bara är fullt ? Eller är vi bara trötta och orkar inte se sanningen i vitögat ? Det vi inte ser lider vi inte av, det vi inte lider av gör inte ont, vi mår helt enkelt förbannat djävla bra i vår lilla bubbla till värld.

Någon blind som vill byta med mig, jag ser ju ändå inte ?  ;-)