Just me - Johan Bjuvgård

Jag åker buss varje dag till jobbet. Japp och jag älskar det, till och med när det är köer. Att bara åka med när någon annan kör, att få titta och filosofera kring omgivningarna och händelser, så underbart!

Men så finns det lite man kan reflektera över. Busshållsplatsen, tänk att det verkar som alla har mutat in sin egna lilla plats. Står på samma ställe varje dag, några står tio meter bort andra precis vid stolpen, samma sak varje dag.  Det roliga är också att pappan och sonen som står tio meter bort är mycket noga med sin plats i kön. Jag kommer efter honom men står vid stolpen, åh så kommer bussen...han tar ett stadigt tag om sonen o tränger sig fram till "sin plats". Det roliga med pappa och sonen är att ibland åker mamman också med men hon står på halva avståndet mellan pappa och stolpen. Och dessutom pratar de med varandra...eller skriker närmare bestämt.

Väl på bussen har alla också bestämda platser. Sätter du dig på en "upptagen" plats och så kommer "ägaren" det är nästan så att de ställer sig brevid personen som tagit sin plats och harklar sig högt o tydligt, nickar lite så där förmanande till personen som då genast borde förstår att det är dags att flytta på sig. Men han bara tittar upp lite trött från sin Metro och ler smått irriterat typ som "kan du vara lite tystare"  eller "du skymmer ljuset" och så lunkar den förra platsinnehavaren iväg för att muta in en ny plats. Det är livet på min morgonbuss, tur att de flesta verkar ha ett gott morgonhumör och att ingen ännu har vågat sätta sig på han som ser ut som en mördares plats, då kan det bli livat.

För övrigt satte jag mig på ny plats i morse, inte för att "min" var upptagen utan mest för att testa. Men jag var mycket noga med att inte välja "mördarens" plats, såå tuff är jag inte ...ännu. Bussen har bara gått i två månader.